Alvara Sjöland, lite historik
Sjöland är en gammal benämning på byarnas strandmark på nordöstra Öland och är ett passande namn.
Det är ett gränsland vid sjön. Det kan skilja 50 meter till vattenlinjen mellan stormiga högvatten och riktigt lågvatten.
Forna vikar har blivit kärr när extrema stormar flyttat om sand och grus och byggt upp en strandvall, en liten landhöjning har också bidragit. Stormen år 1953 var extrem. En stor del av Sjölandet översvämmades då, dock inte Bodudden. Det hängde tång på stenmurarna mot angränsande ägor.
Någon undrar kanske hur gamla stenmurarna är.
Nästan alla kom till efter enskiftet år 1817 då varje gård fick sammanhängande ägor dit man också flyttade sina hus och lador.
Vid storskiftet i Alvara år 1770 betecknades Sjölandet som ”odugelig mark”.
Sjöbodar med kåsar och garnkättar fanns då i den norra delen.
Man fiskade till husbehov och hämtade blåstång ”släk” till gödning på de sandiga åkrarna.
År 1817 var det enskifte i Alvara.
Sjöbodarna, med tillbehör, var nu flyttade till nuvarande plats vid Bodudden.
Sjölandet var fortsatt samfälld mark för hemmansägarna i byn.
Bodudden är en grusås med inskjutande vikar på sidorna, nu avsnörda av strandvallar.
Där finns en nedsänkt rund plats som kan ha varit ett värn eller eventuellt en tjärdal.
Dyppelviken i söder har sitt namn kvar.
Det lär ha funnits en hamn i Dyppelviken.
Vid grävning av vattenhål för en del år sedan påträffades liggande stockar som kan vara en rest av en brygga.
Detta är nära 200 meter från nuvarande strandlinje.
På storskifteskartan från år 1770 finns en väg som från nära landsvägen går ner till Dyppelviken.
Vägen passerar några åkrar i byns gärde som kallas Skurqvarnsåkrarne.
År 1649 blev ett antal bönder i Alvara och angränsande byar fråntagna sin skuta och bötfällda för att de seglat till Norrköping och inte till Kalmar med sin golvsten och saltsill.
Stenen kan de ha skurat i egna skurkvarnar i Alvara och skeppat ut från Dyppelviken.
En av de åtalade var en kvinna, Ingel.
Hon kan tänkas ha bott nära Dyppelviken väster om Bodudden, det som i generationer kallats Engelsbacke.
Ingelsbacke kan med tiden ha förvanskats till Engelsbacke.
På 1920-talet var det nya ägare på Alvara nr 2.
De ansåg att all tång som strandade nedanför deras mark var bara deras och det var där den mesta tången fastnade.
Alla de övriga bönderna i byn protesterade och menade att sedan urminnes tider hade tångtäkten varit gemensam längs hela byns strand och utan tång gick det inte att bedriva jordbruk.
Hovrätten gick på de övriga böndernas linje.
Så sent som omkring år 1950 ”bytte man upp” tången gemensamt och markerade med stickor som hade gårdens nummer.
Sjölandet användes till fårbete tills på 1940-talet.
Sedan försvann fåren och man betade Sjölandet med ungdjur och sinande kor.
När man förr ville bli av med skrot och annat avfall på gårdarna kördes det ofta ner till Sjölandet.
I slutet på 40-talet byggdes de första fritidshusen nere vid sjögatan.
Byns och de sommarboendes badplats var borta mot Strandtorp fram till 60-talet.
För att belysa tångtäktens betydelse förr:
Kyrkoherden i Böda, Olof Fagerroth (1714-1779) vars gravsten nu ligger i kyrkans korgolv, hade år 1763 anskaffat en ny stenbrygga till Böda hamn och avvisade anspråk från Melböda bönder, ”dessa blyglösa sellar” att få behålla ”all den myckna Siögödsell och Släk”, som sjön uppkastade kring bryggan.
Denna låg nämligen enligt Jordeboken på prästgårdens mark.
